Tid för eftertanke. Sitter på tågresan genom ett skiftande landskap hem till Västerbottens trygga famn. Från krokus till snöslask i mängder. Våren kan ta sig i uttryck på många sätt. I April har många anledningar dragit mig till Göteborg. Min kusin Evelinas bröllop i Kungälvs kyrka och Davids morfar Lennarts begravning i gamla kyrkan på Öckerö. Livets två ytterligheter under en helg. Massivt, vackert, uttömmande, mäktigt. Jag behöver den långa tio timmars hemfärden för att landa. Starka känslor med inslag av både glädje och sorg sätter spår. Släktskapens gemensamma rötter träder fram och vill knyta an, vare sig vi är på hemmaort eller i Göteborg. Fint att få känna samhörighet med Davids släkt. Så självklar och naturlig är deras stora varma famn. Minnen och känslor hjälper oss att se och känna. Sång av Davids systrar Linda, Anna och Eva kittlar mina tårkanaler, speglar sig. Jag hann bara träffa Davids morfar en gång. Ändå känns det som att jag har en bra bild av vem han var. Kanske just för att han bara var den han var, såsom familjen så ömt beskriver honom.

David och morfar Lennart var lika varandra både i utseende och sinnelag. Det är fint hur vi har våra förebilder. Jag och farmor som också hade vår alldeles egna relation. Vad är det då att vara en förebild? När en människa inte längre finns är det lätt att vi plötsligt bara kommer ihåg de positiva sidorna. Men ju mer vi pratar om det desto mer kommer vi fram till att det är fascinationen över att få ta del av en morfar och farmors HELA jag. Att vi fick möta dem även som människor. Även de bar på oro, drömmar som aldrig blev verklighet. Även den trygga stommen behöver vatten. Det är en törst men framförallt en  tröst. Att man kan ge till andra även om man inte alltid mår bra själv. Denna förtröstan kom så fint fram under begravningen. Jag grät av tacksamhet. Att fått dela glädje och sorg med sina mor och farföräldrar är en gåva.

Evelina hade efterliknat farmors brudbukett med stora liljor.

Dagen till ära på Evelina & Gustavs bröllop hade jag farmors Västerbottensdräkt som jag ärvt av henne. Det var nästan så det gick att känna farmors närvaro. Hon hade tyckt att det var fantastiskt stort med detta bröllop i Kungälvs kyrka där Evelina själv jobbar som präst. Farmor var en stor ventil för Evelina när de båda hade gudstro som ett brinnande tema. Även där har jag och David något gemensamt, det här med präster. Evelina är präst liksom Davids syster Linda som höll i begravningen. Rötter blottar sig, kanske är vi inte olika varandra ändå? Påtagliga tankar under helgens sång. Göteborg, nu förstår jag varför jag ska dansa runt på dina gator iklädd Västerbottensdräkten! Helt rätt i tiden helt enkelt. Det behöver inte vara svårare än så, att känna glädje och sorg.