Platsen. Hur mycket betyder boendet och miljön för vårt mående? Nu har jag varit i Göteborg i snart en vecka och bott runt hos nära och kära. Basdestinationen är hemma hos Maja, ett kvarter från där jag själv bodde mitt halvår i Göteborg hos en psykopat. Ett fint gammalt hus (se bild) med vacker ut och insida men inuti mig rådde det kaos och stämningen i lägenheten var oviss och hotfull. Hon jag var inneboende hos var ojämn i humöret och blev alltmer påstridig. Från samtal på lördagskvällen där hon krävde att jag skulle komma hem och städa badrummet fastän det inte var min städvecka tills att hon började skrika från sitt rum när jag levde om för mycket. Det vill säga när jag bara existerade och rörde mig i lägenheten tidigt på morgonen. Nu är det fem år sedan men än idag sitter det kvar i mitt kroppsminne att öppna havregrynspaketet långsamt, för tänk om någon skriker av det prasslande ljudet? Det slutade med att jag flydde från lägenheten. Någonting sa stopp i mig dagen innan slutprovet på Axelsons (utbildningen till fotvårdsterapeut) när hon skrek jävla mongo! utan att jag hade gjort något. Jag vet inte varför det var just då som det gick över gränsen. Från månader av tålamod och träning av överseende tålde jag plötsligt inte att ta emot mer skit. Istället för att gå till skolan och plugga ställde jag mig och städade ut mitt rum. Måttet var rågat. Efter att jag hade städat ihop sa jag bara att nu drar jag. Här har du nyckeln. Men då kom den värsta biten som är en historia i sig. Att få tillbaka depositionen blev en kamp eftersom det blivit några millimeters märke i köksluckan (oklart från vem) och hon tyckte att JAG skulle byta ut hela köksinredningen på grund av detta. Ny spis ville hon också ha. Det var då jag blev rädd och bara sprang därifrån, hem till Maja. Jag hyperventilerade länge efter den laddade situationen. En vecka senare följde Maja med mig och efter många om och men fick jag tillslut tillbaka pengarna. Att ha en vän som ser och bekräftar ens jobbiga upplevelse är guld värd i det läget. Jag höll ju på att tro att det var jag som var galen. Jag höll på att tappa greppet. Nu i efterhand känns det overkligt och det mest obehagliga är att jag inte förstod hennes manipulativa beteende tidigare. Kanske är det det tydligaste tecknet på psykopater? Att de lurar in en i dramatiken. Lägger skulden på oss oskyldiga. Idag är jag fascinerad över kraften i mig den där dagen. Att jag bara gjorde det magkänslan sa åt mig.

Detta halvår blev inte någon vidare storupptäckt av Göteborg. Jag hade fullt upp med plugg och överlevnad i boendesituationen. Att inte kunna slappna av när en kommer hem för dagen är påfrestande. Det önskar jag ingen. På helgerna var jag ofta rastlös för jag fick ingen ro att bara bara vara ”hemma”. Tack och lov hade jag klasskompisarna,  Maja och Emma. På grund av dessa två fina har jag haft anledning av att komma tillbaka och hälsa på i Göteborg. Varje gång har jag gått förbi gatan och med hjärtat i halsgropen snabbt blänkt upp till mitt före detta fönster. Tänk om hon står där bakom gardinen? Skulle hon öppna fönstret och skrika på mig då? En väldigt besynnerlig känsla. Jag är väldigt glad över att få se de fina delarna av Göteborg som stad. En slags naturlig egenterapi som verkat fungera. Under den här veckan har jag gått förbi flera gånger utan att vara rädd för att stöta på henne. Jag känner mig inte längre sårbar. Hade jag inte haft anledning att komma till Göteborg hade det säkert byggt upp ett motstånd mot hela staden på grund av dessa dåliga känslor kopplade hit. Så visst har platsen en betydelse. Sedan är vi föränderliga varelser gudskelov. Tiden går och detta halvår känns mer och mer avlägset. Nu bor Linnea, Sofie, kusin och brorsan också här plus delvis av Davids släkt. Så det finns många tecken på att jag inte alls var klar med Göteborg. Trots att jag där och då inte ville annat än att ta första tåget hem till Västerbottens trygga famn. Vilket jag också är tacksam för nu. Annars kanske jag varken hade träffat David eller flyttat till Sikeå hamn. Men något mer inneboende blir det inte för min del. Jag har mitt gamla hundraåriga hus som står och väntar på mig i Sikeå. Där jag hör hemma.