Grannäs då och nu

I påskas var jag i Grannäs, min mammas barndomsby, mitt paradis. Så mycket som jag har varit där, nu var det mer än ett år sedan. Är det för att jag har ett eget hus att ta hand om nära min pappas släkte? När jag var liten var det alltid Grannäs jag längtade till. Att komma ut till landet. Som om jag behövde frihetens vindar. De senaste åren har jag rent konkret stått i min farmors mittpunkt. Grävt bland rötter i den andra delen av mitt släktträd. Jag fylls av tacksamhet över att ha kontakt med dessa två delar. Hur mycket det har betytt för mig att ha en mamma och pappa från landsbygden. Som om det inte vore nog att lära känna mina föräldrar ordentligt. Det är dessutom ett helt släkte och en helt by att omfamna. Byar som levt sina egna liv, format sina egna regler och dialekter.

Att komma hem till mormor och morfar gamla hus som min morbror numera äger och har tusenfalt projekt i känns så levande. Ivrigt vill Tommie visa allt han har gjort i huset och vi följer efter. Jag känner igen mig i honom och går omkring och ler för mig själv.  Det där djupa engagemanget för en plats, vad grundar det sig i? Att skapa något stort och viktigt, ett behov av sitt eget universum. Där storhetsvansinnet inte sätta gränser utan snarare nya möjligheter som om viljan vore oändlig. Jag fylls på med ny kraft. Inte på det sättet man lätt kan föreställa sig att det vore, att komma ut till landet för att få en stilla stund. Nej, det är något annat som händer. Så mycket som händer. Landsbygden är allt annat än död. Tommie och min moster Sonia som bor granne i byn är riktiga mångsysslare. Jag blir inspirerad, de kan så mycket och gör så mycket. Bara för att de vill och har lust. Det räcker. Och inga bilder blir tagna, jag är så tagen av stunden själv. Däremot börjar jag gå igenom mammas gamla fotografier när jag kommer hem.

Solblekta och skira, minnesbilder förnyas av det förgångna även om jag inte ens fanns till när de blev tagna. Jag tillåter mig att fortsätta fascineras. Fortsätter prata med min mormors bästa vän Göta som snart är 92 år. Hon berättar nära till tårar hur vansinnigt roligt hon haft det ihop med mormor. Britt. Jag önskar att jag fick träffa henne igen, förnya den gamla bilden av mormor som trött och sliten. Nya bilder skapas trots att tiden är ute för dig och mig. Men platsen – lever vidare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s