….annars dör man. Det sägs att man lever på minnen och längtan. Kanske är det så, att det gör oss människor mer levande. Ändå är det ett evinnerligt snack om att leva i nuet, ta dagen som den kommer, stanna upp och se sig omkring. Men när en novembermorgon som denna enbart bjuder på ishalka, regn, och dripp dropp från vår nyrenoverade veranda som på ett väldigt besynnerligt sätt fortsätter att läcka så är det inte mycket att stanna upp för. Jovisst, jag kan meditera en stund, blunda och andas för att glömma och drömma, bort till bättre tider. Min tid är nu, jag vet det så väl tänker jag när jag i nästa sekund ser snöflingor och snötäckta granar under en gnistrande stjärnhimmel. Om en månad är det julafton, om en månad den här tiden sitter jag framför Kalle ankas jul och myser i fulla drag med familjen. Tack god gud att jag har en fallenhet för dagdrömmeri. Där finns mycket kraft att hämta.