Förra veckan när David var bortrest bjöd jag in kära grannar och nära vänner. Det är så lätt att stänga in sig den här årstiden. Som om den sociala förmågan avtar lite. När jag kommer hem efter jobbet vill jag mest krypa under en filt. Fast samtidigt vill jag träffa er  som betyder, ni som ger mig kraft och energi vilket behövs mer än någonsin denna kalla och gråa november. Jag behöver kontrasten mellan att vara totalt ensam och översköljd av gemenskap och samhörighet. Behovet blir mer tydligt när David är bortrest för att jag får söka mig mer utåt igen. Det ligger i min makt att skaffa mig det jag behöver för att må bra. Och hur kan en söndagmorgon starta bättre än med fika framför brasan med hårmassage, kattungar och nyfödd bäbis? Grannar som får mig att förstå vilken bra plats på jorden jag funnit. Hur gick det till? Eller när bondmoran kommer på kvällsbesök och vi kan ventilera livsfunderingar över jordärtskocksoppan. Stirra in i brasan med kattungarnas nyfikna blickar. De undersöker ljuset liksom vi, försöker finns vår låga, vad vi brinner för. Sedan avslutas veckan med kärt besök av min barndomsvän, bäbis och nyfunnen vän. Njuter över att ha rum och tid att ge plats åt dem ger mig guldkant i vardagen. Inser värdet att ha vänner och familj som känt mig under lång tid men också tillgången att ha bekanta som jag håller på att lära känna, vill lära känna mer.

Jag tror att det blir svårare med åren att skapa nära vänskapsrelationer. Bara nu märker jag hur tiden krymper med hus, bil, företag och samboleverne. Jag har inte samma tid att spontanringa en vän för balkongen läcker, elen bryts, elden brinner ut, disken staplas på hög, bensinen är slut, kunderna behöver bokas om och så vidare i all oändlighet. Det tar på att leva, livet jag lever. Och stillsamt brinner min låga vidare med hög intensitet. Lång hållbarhet står det på förpackningen.