Nu när jag är med i Robertsfors musik och teaterförening har jag fått blodad tand. Som jag har saknat teatern! Jag är så imponerad över teaterföreningen, väldigt uppstyrt och etablerat. När alla kommer tidigt för att få stå i garderoben, då är det ett bra tecken för sammanhållning! Även om jag försöker gå på föreställningar så mycket jag bara kan är det en helt annan sak att vara mer involverad. Det känns jätte roligt att få vara med och påverka vad som ska visas på scenen i Robertsfors. Det jag tycker är konstigt är att så få yngre går på teater, hur kan det komma sig? Om fler åldersgrupper kommer har vi också mer chans att ta hem ett bredare utbud. Kom och låt dig uppfyllas!

Igår var jag bärhjälp till den väldigt underhållande ”Dansföreställningen” från Västerbottensteatern. Det är kul att komma backstage, få en inblick i scenbygge och rekvisita. Alla förberedelser och förväntningar. Anspänningen före och efter. Vad ska publiken tycka? Vad tyckte dom?  Längtan till att själv stå på scen är oundviklig, direkt jag kliver in i den atmosfären så kommer pirret. Men jag har alltid tyckt om allt det där runtomkring också. Allt som ska klaffa, hur oerhört beroende man är av varandra som grupp. Alla har sina roller, även de som sköter ljus, ljud och scenbygge är minst lika viktiga för iscensättningen, precis som gårdagens proffsiga show. Det är intimt och härligt med en sådan sammansvetsad helhet.

Varifrån kom mitt teatersug från början? Vad var det som fick mig att söka teaterlinjen på Midgårdsskolan i gymnasiet? Jag kan inte ens minnas förutom att jag gjorde det jag hade lust till, ingen sa emot mig. För första gången fick jag känna mig bra på något i skolan. På teaterlektionerna kände jag mig hemma, viktig, delaktig. Jag kände att jag hade något att ge och kanske är det där den största drivkraften är. Att ge. På scenen kan jag leva ut hela mitt känsloregister.

Jag fick testa spela Nora ur ”Ett dockhem” av Henrik Ibsen, var med i öppen scen ”Open Jam” med eget material som jag sedan använde som manus till mitt slutprojekt, att publicera en diktbok ”En rodnads historia”. Jag ville försöka förstå varför lilla teaterapan Julia plötsligt blev blyg och knallröd i ansiktet på högstadielektionerna direkt jag skulle ta plats. Jag som älskar att ta plats. Vad hände, kanske var det bara omständigheten att inte längre vara någon skitunge som bara kunde leka hela dagarna? Jag fick spela tre roller i klassens slutprojekt ”Den skalliga primadonnan”. Underbart roligt!

Sedan kom åren av sökande till teaterhögskolan vilket känns väldigt overkligt att tänka på i efterhand. Kom inte alls ihåg vad jag sökte med, bara hur nervös jag var att ens hitta till lokalerna i Stockholm och Göteborg, vänta där en hel dag med alla andra sjukt nervösa sökande tills jag gjorde någon slags gestaltning av Anton Tjechov. Mer minns jag inte. Kom tillslut in som reserv till Wiks folkhögskola, teaterprogrammet. Två veckor senare var jag utanför Uppsala, utan en aning om vilket äventyr som väntade mig.

Under ett år hann jag testa på mycket. Vi fick börja göra vår motsatskaraktär där vi skulle spela den vi helst av allt inte vill vara. Jag var en surkärring såklart, slog sönder min nya telefon som jag hade i handväskan den dagen, så kan det gå. Fick vara buffong (en slags clown) sjunga och dansa i musikal (där min sångskräck försvann när jag insåg hur otroligt roligt det var). Utforska berättarteknik och jobba med maskspel. Aldrig har jag känt mig så naken som när jag gömde mig bakom en mask. Det kanske låter konstigt men att använda enbart kroppsspråket kändes väldigt utelämnande. Varken ha rösten eller minspelet i beredskap. Jag fick testa regissera själv och bli regisserad av klasskompisar. Som slutprojekt spelade vi ”Mellanslag” på Reginateatern i Uppsala där jag var dotter till en dement mamma. Det var också under det här året som jag insåg att jag ville bredda mitt skapande, vara mer fri. Jag vill hålla på med fri konst och kom in på Munkas folkhögskola i Skåne.

Under mina två år på Munka var jag i en förlösande fas där jag tillät mig själv att vara gränslös. Teatern var min ingång till konsten. En väldigt bra grund nu när jag tänker på det i efterhand. Fick lära mig hur människan och jag själv fungerar i grupp, hur underbart och svårt det kan vara att samarbeta för att nå ett gemensamt mål. Jag fick med mig ett slags helhetstänk, hur varje del har betydelse. Där fick jag plötsligt utrymme att gå mer in i mig själv, utforska och begrunda. Hur vill jag gestalta den där magkänslan som jag känner men inte kan förklara? Det var här jag började testa mig fram genom att göra performance. Vem är jag egentligen? När är jag i roll? Masker som handlade om identitet slutade med att jag själv hamnade i badkaret till min videoinstallation ”Onödigt, nödvändigt”. Jag vill skala av alla lager av fasader, bara vara jag. Testade mig fram med monologen ”Bruden som aldrig kissar eller bajsar” som kom från min, Ida och Yrsas slutföreställning ”Sånt är livet” på Wiks. Det handlade om olika tabun. Jag berättade min historia om att kissa på mig i högstadiet på gymnastiklektionen. Jag gjorde om den till en enmansföreställning där min konst med böcker fick involveras. Vad är innehåll? Framsida eller baksida på en människa? Jag har testat texten vid lite olika tillfällen med helt olika publik. Det är det som är så fantastiskt. Att publiken påverkas ens egen upplevelse så mycket. När jag låter mig påverkas av andra människor är jag öppen och sårbar, det är endast då jag kan bli lite mer människa.

Det sista jag har gjort på scen var när jag och min kära vän Ida var med i Plej festivalen på Uppsala stadsteater med ”Det är svårt att prata med hjärtat i munnen”. Ett manus byggt på vår sms konversation under senaste halvåret. Vad pratar vi om egentligen? Vars är vi i livets karusell? Nu undrar jag – när ska jag få känna denna skräckblandade förtjusning över att stå på scen igen med publiken i min famn? Beröra andra människor på det där direkta sättet som gör teatern helt oslagbar.