Igår var vi i Flarken hos min tremening och hämtade våra nya familjemedlemmar, systrarna Yrsa och Ursula som fick sina namn från den dagens namnsdag. Namnen har gemensamt att de härstammar från latinets ”ursus” – björnhona. Kattungarna som blev hittade i byn lämnad av sin förra ägare och nu är de här hos oss i tryggt förvar. De var till en början avvaktande och väldigt försiktiga. Ikväll låg de båda två utsträckta med oss i soffan och kurrade. Vilken lycka! De är gudomligt söta. Känns så fint att de två har varandra, systra mi, och att vi kan ge dem ett riktigt hem med en stor skopa kärlek. Nu är den största utmaningen att de ska komma sams och bli accepterade av bossen i huset, gamla katten Borka som vankar av och an i huset med sina stora skeppartassar. Hoppas han kan vädra sina gamla tankespår och släppa in de nya små liven.

Imorse var det frostigt och vackert. Jag, Anna, Alvina, Elin och Lasse drog på utflykt i den karga höstsolen. Nimbus rullade oss fram i vagnen med en termos te och frukt på fårskinnet. Wille skrittade där bakom med Alvina. Att ha dessa tillgångar med kanske världens snällaste hästar att tillgå. Jag känner mig så rik. Tack Elin!

Och så var det getterna. Sedan gröngräset rök har Geta, Diamanta och Gullspira varit fantaster på att hitta kryphål att komma ut från hagen. Att vi satt en eltråd till verkar inte hjälpa det minsta. Det är alltså Elins underbara getter vi tar hand om här på gården. När de rymt behöver jag bara ropa så kommer det troget springandes med glad och oskyldig blick. Kom på mig själv en dag som denna vilket djurliv jag har omkring mig. Jag som drömde om att bli bondmora när jag var sju år, det ligger något i det. Att jag känner mig så hemma i att leva nära djur och natur. Alla de där lagren av komplicerade tankar som ligger och gror i huvudet om allt möjligt försvinner på ett vis. Som om hjärnan vädras. Allt svårt kan genast kännas enkelt. Det är bara att klia en get, katt, häst på huvudet, eller varför inte bakom Davids öra?