Kära Oskar

oskar8 kopia 2

Jag kan inte minnas första gången jag hörde talas om dig. Kanske var det ditt leende i svartvitt. År efter år och du kommer allt närmre, längre ifrån det som var ditt liv. Någonstans har du alltid funnits, betraktat mitt lilla ansikte ovanifrån. Alltid samma leende, samma brist på närvaro men jag klandrar dig inte. Du gjorde så gott du kunde.

Tänker ofta på dig och undrar hur du har det? Om du vet vem jag är? Kanske vet du mer än jag kan ana. Vill så gärna dela med mig av livet jag lever. De gånger jag känt mig liten och svag och behövt någon starkare vid min sida. Jag har saknat någon som kunnat säga att allting kommer att ordna sig tillslut. Det kommer att bli bra, på ett eller annat sätt men det tar tid.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Alla vår hjärtan, en del slår fortare än andras. En del i otakt, andra kanske finner sin melodi medan vissa bara upphör. Dunk, dunk, dunk, hjärtetrumman fortsätter. Lämnar resten att fyllas på nytt av tomma vita väggar. Jag står där och väntar på stunden som ännu inte fötts. När det bara är det framför ögonen som finns, allting annat återstår att se.

Jag undrar vad vi hade betytt för varandra? Skulle vi suttit och berättat om varandras liv en dag som denna? Så många gånger jag stått nära. Det grovhuggna nedsatt i bördig jord tillsammans med levande, döda blommor. Beror på årstid och underhåll, ett ständigt förhållningssätt till din stumma tillvaro. Du som finns men inte längre har förmågan att göra dig hörd. Lämnad åt ditt öde har du alltid varit kvar på samma ställe så att jag ständigt kunnat återkomma till dig. Hälsat på dig i tystnad och alltid med samma ord ingraverade i sten vårt vackraste minne. När jag var liten lämnade jag alltid dig med en puss och viskade: hoppas att du har det bra. Det är nog det närmaste vi kommit varandra.

Försöker se dig framför mig. Vem liknar du mest? Har du pappas spetsiga näsa eller mammas fräknar? Skulle vi haft mycket att prata om eller skulle du levt ett så annorlunda liv än mig att vi tappat kontakten? När jag tänker på dig känns det märkligt eftersom jag inte har någon grund för vår relation. Tankarna finns bara i mitt huvud.

Om du hade funnits helt vanligt för mig får mig att undra över mitt eget. Den vardag jag är van vid där jag som mellanbarnet ägnar mig åt att vara stor och liten samtidigt. Om det nu är möjligt att vara båda delar. Jag vill att du ska veta att du aldrig varit bortglömd. Du har inte heller varit något givet samtal men du har alltid funnits där. Din glada uppsyn i mitt rödgråtna ansikte. Vem du hann bli och vem du skulle ha blivit. Hur det var när du plötsligt inte fanns. Så många tankar tillägnas dig.

Det dunkar i mig konstant och dubbelslagen slår hårt. Det är hårt att förstå att vi två aldrig kommer att ha chansen att lära känna varandra. Ofta ifrågasätter jag hur mycket jag anstränger mig för att skapa ett minne som egentligen inte existerar. Det är svårt att låta bli, lika svårt som det är att faktiskt överföra dig till min värld. Det som är här och nu. Ändå vill jag försöka för du har trots allt funnits. Ja, jag vet det så väl.

Du står någonstans för det outtalade. Inte bara i vårt hem utan också för något ännu större. Den känslan som kommer och går. Vithetens tankar ändras snabbt till nattsvart. De tankar jag fruktar att ägna mig åt och ändå tillåter jag mig. De tillhör något annat än livet självt. Något så mycket djupare. Gräver ner mig långt under marken. Där det är så mörkt att jag omöjligt kan avgöra om jag blundar. Ser dig genom något annat än ögat. Där inuti det mörka, stora och svarta. Står gömd för omvärlden i vetskap om att du måste finnas där någonstans.

Det mesta jag vet om dig har fragmenten själv berättat. Hur glad du alltid var fastän du aldrig ville äta, helt hjälplös inför världen. Om tiden efter vet jag inte så mycket. Kanske var det någonstans bäst såhär. Att det som sker har en mening och plötsligt känns det meningsfullt att inte sätta punkt. Fastän jag inte förstår. Hur mycket har mamma och pappa präglats av dig? Gissar på att pappa bara fortsätta att leva, stannar sällan upp. En acceptans gentemot livet som är ett måste för att våga fortsätta att andas, eller? Och mamma då? Hon som klämde fram dig till världen och du hade bråttom. Du ville leva alldeles för tidigt och alldeles för mycket. Som om ditt hjärta inte hängde med ifrån första början. Redan där var något fel. Det kallas visst hjärtfel har jag fått höra. Hur läker man det? Sår som finns med redan ifrån början. Kan något läkas om man inte vet hur det uppstod? Jag tror mamma och pappa frågat sig mer än en gång. Två varma hjärtan som gjorde sitt allra bästa och glatt fortsatte dina dagar framåt. Det fanns hopp tills dagen då det stannade. Kanske visste de innerst inne. Vad visste du?

Hjärtfelet misstog sig och hjärtan inrymmer inte den sortens fel. Inte det riktiga hjärtat. Det som hela tiden för oss framåt oavsett hastighet. Tänker på stunden då de fick höra orden uttalas. Den avgörande domen och här stannar någonting i mig. Tar adjö utan förvarning. Det handlar inte om mitt hjärta. Det slår febrilt som om det snarare ville hoppa ur mig. Ge mig en vilopaus ifrån livets grymhet. Andrum till att försvinna bort i mörkret. Vithetens rum. Minnet som inte finns men du. Kanske är det tillräckligt för mig. Att veta att du finns kvar på något sätt där jag ännu inte kan se. Men jag känner.

Fortsätter bläddra med mina knubbiga, klumpiga fingrar. Fram och tillbaka lämnar jag fettfläckar på dina glada ansikten. Nu står du i prydliga rader i bokhyllan. Då och då blåser jag bort dammet och rotar i det som inte ska rotas i eller är det just det jag ska? För att jag vill och för att det betyder. Dessa korta ögonblick, kanske är det enda sättet som vi kan mötas på du och jag. Genom bilden av det som var du.

Alla föds vi med olika förutsättningar. Vissa brister tydligare än andras. Och livmodern, du som gav oss livet. Tror jag föddes med ett gammalmodigt hjärta som ägnar sig alltför ofta att slå sig fram baklänges. Rötterna till det som är jag trasslar ihop sig likt navelsträngen, in i det som fanns innan jag blev till. Fastknuten i min moders liv. Utgörs av samma kött och blod. Dessa sköra trådar som binds och löses upp, detta pågår hela tiden. Liksom mina tankar som jag vill tillägna dig. Fastän det endast är en önskning om vad mitt minne skulle kunnat innehålla.

Och varsamt närmar jag mig mittpunkten. Utan att veta hur jag ska gå tillväga vill jag nu sända dig detta brev upptill himlen. Jag hoppas att du en dag kan läsa det.  Med varma hälsningar från det hjärta som fortfarande slår, din lillasyster.

22499223_1401113519997986_4091584605144726717_o

Igår skulle min storebror fyllt 35 år. Mamma var där och gjorde fint på graven. Till allhelgona helgen kommer jag och hälsar på dig som så många gånger förr. Tallskogen i Röbäck som lyses upp av flera hundra slocknade liv. Det är så vackert.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s