Det finns en skog

Det finns en skog. En gammal trälåda. Och en massa strunt. När jag öppnar lådan och går igenom träden. Alla löven som förmultnat så hittar jag alltid något nytt. En penna. Eller det träd som jag jag klättrade upp i när jag var liten. Ostört kunde jag betrakta de rötter som ännu inte växt ut. En utsikt över det ogripbara. Det ingen någonsin kommer få veta att jag har tänkt. Och vad jag gör av det. Tankarna och träden.

Jag dröjer mig kvar. Gräver bland gammalt skräp. Något att veckla ut, titta på, vända om och återigen, samma fotsteg i den porösa jorden att försöka lämna avtryck. Någon ny rot att snubbla över. Ramla och så ligger jag där igen med barr instucken i huden, orden och skogens alla snår. Den trälåda som hela tiden bygger mig.

Letar mig in i dimmans drömska oklarheter. Försöker inte ens att stanna upp, tillåter rörelsen att ta mig vilse vidare. Jag, barren och pennstumparna som likt ett gammalt kalhygge ligger utlagt över mig. Orörd sedan år tillbaka, kanske ska röra vid.

Andas in och försöker förstå hur många år som behövs innan lav kan börja växa på en mänska. När jag är så stark och frisk att jag vågar andas in utan att förstå vad som kommer tillbaka. Sakta växa ikapp mitt virke, våga använda.

Klättrar uppför det rangliga älgtornet. Benen darrar och jag förstår att det kanske är sista gången nu. Ser ut över skogen, lådan, orden och ser mig själv vässa alla dessa pennor i olika färger och olika storlekar. Jag blir som en prick på kartbeskrivningen över min väg hem. Det stora krysset i mitten har mist sin betydelse. Hur mycket jag än försöker kan jag inte minnas varför strecken skulle behöva korsa varandra. Den röda pennan läcker ut, lämnar blodfläckar.

Främlingen talar på ett språk jag inte kan förstå. Det gör ont att höra på men jag försätter ändå att lyssna. Skisserna på det som skulle kunna bli något mer bläddrar i luften tillsammans med årets gulblekta löv. Skiftar vackert i varandras ursprungslägen. Och skogen inväntar, såsom lådans dammlager fylls på tills ivriga händer därefter, ristar in rivmärken i träets solblekta hud. Sakta avtar, otydlig i sin egen natur att vidröra.

En ovanligt kraftig rörelse, årsringarna kring mina anletsdrag. En växtvärk som jag inte trodde existerade längre. Inser att jag måste lära mig fler trädarter för att någonsin försöka förstå vad som händer i mig nu. Kanske jag då kan räkna ut hur gamla vi kan bli tillsammans om vi sparar dessa ting i lådan, skogen och orden. Detta allt större och ännu lite mer, lite till. I mig det är, utväxten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s