Förr i tiden pratade man om sorgeår eller änkeår. En viss tid behövde passera innan en nybliven änka eller änkling fick gifta sig på nytt. Ett år för kvinnor och ett halvår för män. Lagen avskaffades 1969, gudskelov. För vem kan utifrån bestämma hur lång tid det tar att sörja? Oavsett om det är efter ett dödsfall eller efter en motvillig livsförändring i livet. Idag är det ett år sedan jag och David tog ett gemensamt beslut om att inte fortsätta vara tillsammans. För att vi inte såg något annat alternativ. Då var vårt barn Henning nyss fyllda 1 år och hade just lärt sig gå. Nu är han 2 år och pratar och dansar. Jag begriper inte ett skvatt.

Tiden har känts både väldigt långsam och hastig, avhuggen. När känslolivet är ett trasslig garnnystan är det lätt att tappa greppet. Vars ska jag börja? Tänka bakåt eller framåt? Något jag verkligt fått öva mig på är hur lite jag själv kan styra. Tiden gör som den vill. När jag känt mig lugn och stabil har tunga och svåra känslor av meningslöshet och frustration slagit mig med knytnävar. Ofta har jag stått mitt i smärtpunkten eller sprungit omkring med hjärtat i handen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Hur kan vi ha gjort såhär mot vårt barn? Varför orkade jag inte kämpa längre? Vem är jag nu? Jag tror det är oundvikligt att inte tampas med dessa stora existensiella frågor när sorgen drabbar en. Allting ställs på sin spets. Livets som rullat på och drömmarna som bara påbörjats. Plötsligt svävar allting runt i en oviss massa. Dessutom i väldigt ovissa tider med en pandemi som alltmer övertagit våra liv.

Jag har tänkt på det här året som ett sorgeår. Alla högtider, alla olika stunder under årets olika årstider har speglat det vi haft och upplevt. Automatiskt har jag tänkt på året innan, vad gjorde vi då? När Henning var nyfödd och vi nyss blivit en liten familj. Att få barn är en så livsomvälvande grej i sig självt så jag kan knappt fatta hur livet såg ut innan. Och det var inte alls länge sen. Och nu har vi som mest tagit hand om honom på varsitt håll. Vi har bråkat betydligt mindre och kunnat umgås och haft många trevliga stunder, vi tre. Det gläder mig men det är också i dessa stunder sorgen är som starkast. Hur kan vi valt bort detta? Jag ångrar ingenting men det är mycket jag inte förstår. Jag kan utifrån se olikheter och konflikter som gjorde det svårt för oss. Men nu menar jag de stora frågorna. Jag kan inte förstå hur ont det kan göra att älska.

Jag tror att det finns många olika slags kärlekar. En del går att leva med inpå baraste skinnet, annat måste ses och tas om hand på avstånd eller i lagoma doser. Varsamhet. Tänk, många andra ord skulle inte behövas. Men när vardagen och stress kring praktiska lösningar tickar på är det så lätt att tappa, falla undan.

Varje människa har rätt att sörja. Länge eller kort. I omgångar eller allt på en gång. Allting har sin tid. Dessutom sörjer alla olika. Det finns många normer kring att vara nyseparerad. Du får inte träffa någon ny inom ett år men inte heller hålla fast. Säger vem?

Jag vill tacka mina kunder som tvingar mig att prata ut. Alla vänner som stått pall. David som vill möta upp och kommunicera. Henning min solstråle som får mig att skratta. Mina tårkanaler som sköljer bort smutsen. Mitt hem som håller mig sysselsatt. Det finns så mycket att tacka för. Detta sorgliga år, som nu nått sin ände.