Gårdshuset som inväntar ett bygglov.

Sedan den stund jag började drömma. Joggade förbi och gick långa promenader fram och tillbaka för att glimta in på gården. Bara tanken på att stället skulle kunna bli mitt fick det att pirra till i hela kroppen. Jag blev förälskad på stört. Här ville jag bygga och bo. Känslan var så stark, så sann. Och det är den fortfarande, såhär 3,5 år senare. Precis som det är att bli kär i en människa är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som känns så speciellt och rätt. Det bara är.

Huset talade till mig. Som om det vore en förlängning av min farmor som dog i samma veva. Jag hade börjat jobba på hennes gamla arbetsplats i Robertsfors. Levde plötsligt nära min rötter. Nära min farmors omhändertagande händer kring de arma fötternas behov. Gårdshuset som byggdes ihop med gammlagårn för ca 13 år sedan står nu och inväntar på innehåll. Endast ett skal utan varken vatten eller el har det hittills bara använts som ett förråd och hushåll för fåglar som pickar i takets isolering. Min vision har hela tiden varit att bygga om gårdshuset till en fotvårdsmottagning. Jag vill ta hand om det som bara blev en början. Det som aldrig hann bli något. Drömmar som stoppades undan när verkligheten tog över. Nya drömmar måste få stiga in, fylla fyra väggar med förtroliga samtal, kaffedopp och konstutövande.

Är detta möjligt? Finns det en grund som är tillräckligt stabil att utgå ifrån. En efterkonstruktion av ett bygge som redan är byggt. Delvis påbörjat. Vad är halvdant och vad är rejält? Rätt ska vara rätt och äntligen är tiden inne. Att gå till grunden. Kosta vad det kosta vill, som egenföretagare och småbarnsmamma kommer jag ändå inte vara rik förrän jag är pensionär. Fast det är klart, en kan vara rik på olika sätt.