Sveriges siste fyrvaktare hamnade i Sikeå

Igår kom årets sista nummer av Spiran ut till alla sikabor! Sikeås egna lilla tidning. David som varit redaktör för tidningen sista tiden är ute i sista stund med att sammanställa materialet men det som kommer ut är trevlig läsning vill jag lova!

Som ni många vet vid det här laget har jag ett pågående projekt med att intervjua mina kunder om deras livshistorier. För drygt ett år sedan satt jag med stormagen i fyrvaktarns kök i Sikeå. Det var ett av mina sista hembesök för fotvård innan mammaledigheten. Sikeås egen nasare berättade om hela sitt liv vilket krävde några pauser med pipa och kaffe. Han som av en händelse kom att bli Sveriges siste fyrvaktare i Sverige. Per-Erik Broström, som han ju egentligen heter.

80187201_2358873857757902_5978653214004740096_n

Här är ett utdrag ur intervjun:

”Jag är en tämligen enkel människa men jag är också ganska säregen på mitt sätt. Ja, jag är ganska egen faktiskt. Jag vet mina fel och brister och folk får ta mig för den jag är”.

Så beskriver han sig, Per-Erik Broström, kanske mer känd i Sikeå som ”Nasarn´n. Han lärde sig älska havet, och blev händelsevis Sveriges siste fyrvaktare. Men hur gick det till egentligen?

  Jag hade testat vara ute på havet på bogseringsbåt och fyrskepp. Havet fascinerade mig. När jag var kring 22 år fick min bror  jobb som fyrvaktare på Holmögadden. Han vantrivdes och vi kom då på att vi kunde byta jobb. Jag blev kvar där i 36 år. I början kunde jag jobba flera månader i sträck. Sedan byttes det till ett mer regelbundet arbetsschema där jag jobbade två veckor, hemma två veckor. Jag längtade hem, jag längtade till ön. Det blev en bra balansgång mellan privatliv och arbete.

IMG_2085 (kopia)

Du levde på en ö mitt ute i havet, avskuren från omvärlden månader i sträck. Hur hanterade du det ödsliga livet?

– Tystnaden var till en början chockartad. Havets vågor trängde in i varje por. Men med tiden kom jag att älska det. När det blåste så mycket att jag inte visste hur jag skulle ta mig in i fyren insåg jag hur liten människan är. Vi är bara sandkorn på ett stormigt hav. Men som jag brukar säga, ju jävligare desto bättre! Jag är inte rädd för vatten. Jag älskar att gå ut i regnet, det bekymrar mig inte. Jag tror att det är ö-livets förtjänst att jag blivit så trygg i mig själv. 

Idag kanske yrket fyrvaktare verkar enigmatiskt och nästan poetiskt. Bilden av ensam väktare, väderbiten men oböjlig inför elementen, framträder i fantasin. Men i verkligheten, vad innebär det att jobba som fyrvaktare?

Min huvudsakliga uppgift var att rapportera vädret till sjöfartsverket men också att hålla borta civila inkräktare. Holmögadden var ett militärt område, så reglerna var strikta. Det var förbud för att fiska, bada, plocka havtorn… men många överskred förstås detta. Reglerna kom att ändras under åren. Från början uppmuntrades vi att bjuda civila på kaffe, men i slutet behövde vi hota och avvisa människor från ön. Ibland kändes det som jag mer var en skyddsvakt än en fyrvakt. 

IMG_2078 (kopia)

Fyrplatsen ligger på den sydligaste av Holmöarna. Där är det kalt och stenbundet och omgivet av stenhällar, vilket gör landningen svår. Holmögadden avbemannades 2003, sist i hela Sverige. Fem år senare släcktes fyren.

Vårt uppdrag hade haft sin verkan. Det kändes tråkigt att inte längre behövas, eftersom fyren fungerade felfritt och dessutom är ett kulturminne, över 100 år gammal. Nu varken brukas eller beskådas den.

Det är nästan 17 år sedan du slutade som fyrvaktare. Sedermera kom du att bli känd under ett annat kortnamn, nämligen ”Nasar´n”. Vill du berätta om bakgrunden till namnet?

När jag kom hem till kärringen i Sikeå, efter alla år på ön blev jag rastlös. Jag var 55 år och hade ett starkt kontaktbehov. Eftersom jag har nå´n tattar-gen i mig, blev det naturligt för mig att börja knacka dörr. Jag sålde allt möjligt: sockor, kläder, pizza, nötter, kalsonger… Sedan fick jag ett infall att köpa en sockervaddsmaskin och därefter började jag och Gunvor åka runt på marknader. Vilket gör fortfarande gör, i liten skala. Jag är nasare i grund och botten. Det är kul med folk, även om det finns många idioter. Ibland blir jag less, men då lägger jag mig bara under marknadsbordet och tar mig en tupplur. 

 

Per-Eriks liv som fyrvaktare porträtterades i kortfilmen Under ljuset (2003). Under Janne Axelssons regi får vi bevittna de sista vinterveckorna innan fyren övergavs för gott. Vidare skildras också Per-Eriks första tid efter livet som fyrvaktare. Denna film har dock fallit under raderna, och ingen vet riktigt vars den finns att se. Spiran-redaktionen söker nu med ljus och lykta efter någon som har tillgång till filmen. Är det du, eller kanske någon du känner? Hör av dig till någon i redaktionen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s