Förra veckan på Centrumhuset i Robertsfors visades ett konstverk om Sara Lidman. Ren poesi uppstod när Ellinor Lindgren mixade tal, musik och ljudloopar. Efteråt serverades fika och en föreläsning om Saras liv med en uppmaning till oss alla Lev! Lev! Lev! Denna tillställning  ingick i konceptet BiblioBilda och Robertsfors Kulturvecka.  Helt gratis! Kan inte för mitt liv fatta att vi inte var fler i publiken.

Igår besökte jag Sara Lidman-tunneln vid tågstationen i Umeå. Älskar den! Kan gå där och läsa hennes ord, se hur de speglas i dagens olika ljus. Önskar jag kunde gå här varje dag med barnvagnen och ha hennes ord påtagligt med mig in i vardagen. Ändå tänker jag ofta på hennes uttalande om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det är då jag blir så tacksam över att bo i Sikeå. En by där jag känner flera vettiga människor. Tänker att det är vanvett att tro något annat. Du kommer aldrig kunna vara den enda som fostrar ditt barn till att Lev!

De flesta känner till Sara Lidman som den västerbottniska författaren från Missenträsk som skrev på bondska. Jovisst, så är det absolut. Har flera böcker i bokhyllan. Hjortronlandet har jag läst men Vredens barn, Lifsens rot och Bära mistel inväntar. Men efter den här föreställningen har jag också börjat förstå vilken stark talare hon var. Hennes engagemang för folket, var de än befann sig, gruvarbetare i Kiruna eller fångar i USA. Hon värjde sig inte för det svåra.  Vare sig i skrift eller tal.

När jag går genom tunneln fram och tillbaka för att vagga det lilla livet till ro, talar Sara till mig Vi har bara ett liv, så snart vi mister det, kommer det inte tillbaka. Jag begrundar och betänker. Vill gå tills orden sätter sig i kroppen. Känner in, i varje fotsteg.