Tiden mellan hägg och syren

IMG_0382 (kopia)

Alltså. När ska jag hinna skriva?

Senaste veckorna har jag jobbat som ett djur på gården. Oxe som jag är. Eller arbetsmyra som David kallar mig. En kombination av dessa djur inom mig gör mig till en helt galen människa den här tiden. Jag vill plötsligt hinna med ALLT. Och då menar jag verkligen allt allt allt. I min fantasi (som jag inbillar mig även är min verklighet) tror jag också att detta är rimligt. Dricker kaffe på stående fot och så ut igen. River bort lite ogräs där, plockar lite granskott där. Röjer i de olika rathögarna som numera befinner sig på olika delar av gården. 1. Den vidriga rathögen som är som en bergskulle av plast, jord, trä, kanske något mer som jag inte upptäckt ännu? 2. Ris från de träd vi fällt 3. Rathögen från allt vi tömde från lagårn förra året 4. Den stående vedhögen som bara växer 5. Träbitar från det rivna fårskjulet.

Medan detta pågår ammar jag Henning i skuggans olika hörn på gården. Njuter av att bara kunna slänga fram bröstet utan smärta eller rädsla för mjölkstockning. Vaggar honom till ro i barnvagnen. Leker på filten. Är detta rimligt som mamma? Är jag en dålig mamma som gör detta samtidigt som jag är med mitt barn? Jag vet inte. Det jag vet är att detta inte handlar om något skryt. Jag tycker det är mer rimligt att ta ett steg tillbaka och till fullo ge barnet uppmärksamhet men det är som att tiden (jag själv?) inte tillåter det. Ivern inom mig vill mer. Jag älskar det, svetten bak i nacken som klibbar ihop min långa fläta på ryggen. Fräknarna och den röda huden som slåss om mina hudpartier. Musklerna som pumpar, hjärtat som bultar. På gården kännas drömmarna så nära, även om de är långt ifrån verklighet och alla brännässlor täcker halva marken. Men min inre syn har blivit mer synlig och det är så vackert, där inne i mitt huvud. Allt från lusthus till orangeri, hönshus och potatisland. En köksträdgård fylld av godsaker. Det du!

Jag vill jag vill jag vill. Spara minnen i doftande kuvert. Häggens sista melodi men syrenen stannar hos mig lite till. Tills jag kommer ihåg allt det vackra. Livet just nu med myggen, blåmärken, grönska och svarta fotsulor som ingen orkar skrubba ren. Och nästa dag börjar samma visa om igen och det är fint på något vis. 

Så mycket som har skett i mitt huvud den här våren när jag äntligen kunnat strosa runt på gården och tänka fritt. Nu vill jag att det ska ske i handling också. När den ljusa kvällen kommer är plötsligt kl22 och Henning härjar runt i sängen. Ingen av oss är trötta eller är vi båda övertrötta? Vem vet. Tillslut somnar vi, till det öppna fönstret ut mot ljusets fågelkvitter.

IMG_0383 (kopia)

IMG_0384 (kopia)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s