Nyligen dog Sture Bäckström, Sikeås urinvånare och eldsjäl. Han som levt och verkat i Sikeå under så många år. Det är så sorgligt och tomt. Jag var så nära att få intervjua dig om din livshistoria men sjukdom och en kall vinter hann före. Under det sista hembesöket med fotvård var jag höggravid. Du mådde inget vidare, jag förstod det även om du inte sa något uttalat. Engagerad och intresserad pratade du som vanligt om hur vi tillsammans kan göra för att fortsätta hålla Sikeå levande. Du brann för byns utveckling. Jag tyckte det var spännande att prata med dig, det fanns en framtidsanda som inspirerade mig. Många undrar varför Sikeå är en så populär by? Det finns en camping, ett café, en loppis, en båtklubb och en ridskola. Flera små föreningar som drivs av andra eldsjälar. Nu känns det extra viktigt att hålla fast vid den brinnande lågan. Inte ge upp. Nu när Sture och hans kära anhängare Kurt Nyman dött under senaste halvåret. För jag tror, att sådana brinnande bestående eldsjälar gör större avtryck för en by än man någonsin som nyinflyttad kan förstå. Utan sådana som dem vore byn förlorad. Denna ära vill jag tillägna dem, Sture och Kurt, även om jag bara var i starten att lära känna dem och på riktigt förstå allt de har bidragit med. Tillgången till att möta både yngre och äldre som bor i Sikeå ger mig en slags helhetsbild. Här finns inflyttade som inte alls har någon anknytning till byn men ändå känner sig välkomnade och hemmastadda. Också urinvånarnas förtjänst. Att vara öppensinnad för nya influenser. Nya människor som kommer från andra håll. Det sa Sture till mig flera gånger. Det är så viktigt för byn att det kommer sådana som du. Som har nya ideér och vill saker som angår byn. 

Eldsjäl – En person som har en brinnande entusiasm för något. Eldsjälen engagerar sig ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller arbeta med det .

Även om jag inte alls är skyldig Sikeå något känner jag ett slags ansvar, speciellt nu när vi förlorat Sture och Kurt. Även om många äldre inte tror att vi yngre bryr oss, så gör vi det, det vet jag. Men hur ska vi visa det så det passar oss rent praktiskt i våra nuvarande vardagliga liv? Många har småbarn och pendlar långt till jobbet. Hur ska tiden räcka till för att underhålla det vi redan har, eller måste vi förnya något?

Jag drog med mig David hit ut till Sikeå, som har ännu mindre anknytning än jag. Jag har ju i alla fall mina rötter i grannbyn Ultervattnet jämfört med dalmasen. Vi har haft Skrivcafé på Träffpunkten, varför fortsätter vi inte med det? Ideérna finns men vad gör vi av dem? Tiden flyger och jag med mitt eget företag ska ta mig en rejäl funderare under mammaledigheten hur jag vill leva framåt.

Sture sa också att det är omöjligt att komma till Sikeå obemärkt. Det stämmer. Jag har hunnit vara med i Träffpunktens styrelse och David är nu redaktör för tidningen Spiran. I den här byn behövs man. Det kan vara på ont och gott när tiden inte räcker till. Samvetet kan få sig en törn men jag tycker ändå det är något väldigt fint med detta. Jämfört med att bo i en storstad så gör du avtryck här vare sig du vill eller inte. Det finns ingen som tvingar dig men utbudet finns och eldsjälarna lyser fram här och där med sitt ljus när det behagas. Ingen tvingas men alla trugas!

Länge lysa Sikeå!

Tack Sture och Kurt, ni har lämnat avtryck. Även för mig som nyinflyttad.