Möte mellan olika generationer.

13988136_10153988571958650_6065304611632169506_o

Idag har jag och Henning varit på Hammarhöjd och hälsat på. Det är alltså det seniorboendet där jag hyr in mig som fotvårdare. Jag blev bjuden på fläsk med bruna bönor och en semla av Åsa. Allt hemlagat och lika rejält som vanligt! Vad har hänt efter tre månaders frånvaro? Tre stycken har dött. En tant var 100 år så det är inget konstigt men jag blir påmind över hur många jag i min vanliga vardag möter som är verkligt nära döden. Det är både sorgligt och fint på något sätt. Speciellt nu när jag hade med mig Henning, det nya livet som är två månader idag. Vi hälsade på tanter och gubbar som fick hålla honom. Det lyste i ögonen på dem. En del blir gråtmilda och börjar berätta om sina egna barn som är pensionärer idag. Eller ett av deras tio barnbarnbarn. En tant som är dement frågar gång på gång vad han heter. Hon kände min farfar som hette Henning, och blir glad på nytt varannan minut som jag upprepar Hennings namn. Tänk vad Kerstin måste vara glad. Jag får återigen berätta att farmor är död men jovisst, vi kommer fram till att farmor är glad över lilla Henning var hon än befinner sig idag.

farmor1. (kopia)

Farmor med min systerdotter Alma.

Jag tror på mötet mellan olika generationer. Barn och åldringar ska beblandas. Jag önskar att det fanns fler äldreboenden och förskolor som delade plats. Under en period när de byggde om förskolan i Bygdeå hyrde de in sig på Hammarhöjd. Jag tänkte först att de äldre skulle tycka det var jobbigt med allt stim och stoj men nej, jag hörde bara positiva utrop över barnens liv och rörelse. Jag tror att vi människor har väldigt mycket att ge varandra i våra olika skeenden i livet. Som ung behöver du förebilder som visar hur man kan göra. Som gammal behöver du minnas hur det en gång var. Jag tror att det finns en sanning i att vi lever på minnen och längtan. Det känns så fint att ge dem äldre en knyte att få hålla i. En barnhand som greppar deras skrynkliga gamla arbetshänder och håller hårt om livet, det som finns här och nu. Sen när Henning blir större ska han få träffa fler av mina gamla vänner. Känner mig tacksam över att ha ett jobb där jag inser hur livet ger avtryck i våra fotspår. Så jag ställer frågan som jag ställt så många gånger förr, vems fotspår vill du vandra i?

I intervjun med Stina Wollter pratar vi mer om detta.https://juliasfotspar.files.wordpress.com/2019/03/p4_sondagsstina_20151011_2200_297741-kopia.mp3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s