Är det rätt att döpa sitt barn även om föräldrarna inte kan kalla sig troende? Är det inte falskt/respektlöst mot religionen och de som faktiskt är troende?
Denna fråga har jag och David behövt prata om i omgångar när det kommer till Hennings ankomst.
Idag är det alltfler som väljer att ha namngivningscermoni istället för att döpa sitt barn när man inte är anser sig vara kristen. Är vi mindre troende idag än förr eller är det så att vi helt enkelt lägger större vikt vid våra religiösa värderingar? Om man väljer att inte döpa sitt barn så borde också bröllop och begravning vara uteslutna, eller? Jag tycker att det här är svårt och har sedan Hennings födelse blivit tvingad att tänka kring detta i och med att jag och David haft olika synsätt på det hela. Dop, bröllop och begravning – dessa högtidsstunder, ska de uteslutas i kyrkans rum om du inte är helt säker på din tro? Jag har själv varit kritisk mot min ”halvtro”, känt att jag måste bestämma mig men hur går man tillväga? Efter samtal med både starkt troende och icke troende människor har jag landat i att det är okej att inte veta och att jag därmed inte kan skynda på min tro för ett dops skull. Livets gång kommer visa mig –
Vi har kommit fram till att vi ska döpa Henning. Davids syster Linda som är präst kommer att döpa honom vilket känns extra fint. Linda berättar för mig om hur hon ser på dopets innebörd. Dopet är en gåva enligt den kristna tron som enbart symboliserar den kärlek som omsluter oss alla. Det finns ingen prestation i vare sig tro eller dop. Båda är helt gratis att ta emot för den som vill. Dopet i Svenska kyrkan är alltså inte ett troende-dop – det behövs inte mätas någon tro för att bli döpt. Därför kan föräldrar som vill ge sitt barn gåvan att få vara en del av en gemenskap som vilar på traditionen om alla människors lika värde verkligen döpa sitt barn, oavsett om en ”tror” eller inte, vad det nu innebär?
Om jag ska vara helt ärlig har jag varit tveksam om att skriva om detta på bloggen. Av någon anledning verkar det så oerhört känsligt när det kommer till religion. Minns till och med hur min konstlärare varnade mig för att uttrycka min tro i konsten. Varför är det så känsligt? Inte blir det bättre av att inte lyfta frågan, så jag valde att ändå skriva. I det stora hela handlar tron för mig om samma sak som konsten. Att vidrörda livets vidunderliga väsen – skönheten i att leva så nära döden. Och när mitt motto är VÅGA DARRA! så vore det märkligt att inte skriva om något som ligger mig så nära om hjärtat och upptar så många av mina tankar just nu.
Julias fotspår 
Viktiga tankar! Vi är inte troende men valde att döpa våra barn. Tradition, ja. Fin ceremoni, ja. Men som jag fick det beskrivet kändes det helt rätt. – Barnen bär en lång klänning vid dopet, som kan symbolisera att de döps in till en kristen tro. De väljer dock själv om de ska växa i sin tro och växa in i klänningen. Konfirmation blir nästa steg då man ev. har växt in i sin tro och då passar klänningen ( lång vit) som används vid konfirmationen. Så för mig var det ett sätt att ge dom den möjligheten. Sen har de fått göra sina egna val.
GillaGilla
Tack! Intressant att höra hur troende och icke troende tänker kring detta ämne. Fin symbolik med dopklänningen, har egentligen inte riktigt förstått den betydelsen förrän nu, så tack! Jag tror som du att egna valet kommer ändå. Att t.ex gå ur svenska kyrkan är ett lätt val om man vill det. Mvh Julia
GillaGilla
Vad fint du återigen skriver Julia. Det måste väl vara tillåtet att dela med sig av allt det hjärtat bär på?!
Kärlek. ❤️
GillaGilla
Tack Linda! Hoppas det är okej med dig att jag skrev öppet om dina tankar kring dopet. Vill gärna dela med mig och tror fler än jag behöver höra dina ord. Den mer avslappnade inställningen till dopet. Har fått ovanligt mycket respons vilket tyder på att det är fler än jag som har många funderingar kring detta ämne. Tack återigen, längtar tills vi ses i Bygdeå kyrka!
GillaGilla
Jag tycker det är intressant och funderar en del på detta själv. Jag vet inte hur vi kommer göra, när det eventuellt blir dags för barn.
Men jag är döpt, trots mina föräldrars icke-tro. Och min sambo är inte döpt, fastän hans släkt är troende.
Vissa resonerar utifrån att barnet själv ska få välja. Döpa sig som vuxen, om hen vill. Jag ser ingen skada varken på religionen eller på mig själv att bli döpt trots att inte vara troende. Vill jag gå ur kyrkan som vuxen är det lätt. Detsamma om jag vill vara kvar. Och kyrkan kan jag inte tänka mig skulle vägra ett barn den ceremonin för att föräldrarna inte är 100% säkra (eller ÄR 100% säkra att de inte är troende).
Vi får helt enkelt utgå från att vi ändå gör det vi tycker känns rätt, på ett eller annat sätt. Det finns nog inga rätt eller fel här 🙂 Men det är helt klart en intressant tanke.
GillaGilla
Hej Thea! Intressant att jag får så mycket respons på detta inlägg. Visar tydligt att det är fler än jag som har många tankar kring detta! Jag tror att man präglas av sin uppväxts inställning till tro mer än om man är döpt eller inte. För oss är det knepiga att David är uppvuxen i en mer självklar kristen familj där både farfar och syster är präster. För mig har det varit mer tudelat. Jag tror som du, att lita på magkänslan i detta läge. Idag krävs det att vi ska ha sådana utförliga värderingar i allt. Räcker det inte ibland med en känsla? Speciellt när det kommer till något så diffust och personligt som religion?
GillaGilla