Mellan varven när Henning sover hinner jag gräva i arkiven. Varje år framkallar jag årets skörd i bilder. Klistrar in i fotoböcker med handskrivna noteringar utmed. Precis som förr i tin. Jag uppskattar fortfarande att bläddra i riktiga böcker, speciellt när det kommer till fotografier. Precis som jag fortfarande skriver dagbok för hand trivs jag med att dokumentera livet direkt framför mina ögon. Utan några filter emellan, ingen dataskärm som förstör bildens kvalité med missvisande ljus av strålning.

Så vad känns viktigt att framkalla? Det är min frågeställning när jag sitter och kollar igenom det gångna året. Det är inte bara de med proffsiga fotografierna som jag vill ha med utan likaså de ruffiga, kanske oskarpa bilderna. Jag tycker det är själaprocess, att välja mellan olika minnesbilder. Vad vill jag minnas under året som gått? Det som faktiskt hände eller enbart händelsernas godbitar? Vackra bilder i all ära men även det fula och tuffa får finnas med. På så vis får jag syn på hela året som gått, varken mer eller mindre. Sedan förlitar jag mig på att min hjärna ändå lägger större vikt vid de positiva bilderna, för att skingra mörkrets slöjor. Lätta på dimman vi ibland lever i.

Jag tänker på citatet Det tunga är roten till det lätta, det orörda. 

Här är några utvalda från ca 150 bilders framkallning.