Jag fortsätter vanka omkring i det tysta frostiga Sikeå. Aldrig har jag tillbringat så många vardagar hemmavid och först nu inser jag vad lugnt här är under vinterhalvåret. Att gå nere vid hamnen är som förbytt till skillnad från sommarens brus. Tycker om att det är sådana kontraster mellan de olika årstiderna.

Det är en speciell tid nu. Att invänta barnet som verkligen kan komma när som helst. Det är ett så tydligt FÖRE barnet, vad kommer EFTER? Varje morgon tänker jag idag kanske det händer, eller vill du vänta lite till lille vän? Jag fylls av denna skräckblandade förtjusning. En välbekant känsla men nu med ett helt nytt innehåll. Jag sover som en stock om nätterna vilket jag förstås är väldigt tacksam för. Så länge mitt tillstånd är såhär kan jag uthärda att vänta lite till. Men jag måste erkänna att jag känner mig som ett otåligt barn som väntar på tomten. Jag har alltid älskat julens förväntan bland stjärnglitter, månljus och sprakande eldstäder. När konsumtionshetsen och stressen över all julmat kan uteslutas, då kan verkligen den där magiska julfriden infinna sig. I det vill jag vara, tänder ljus och knaprar saffranskorpor. Tänder brasa och dricker glöggte. Skriver omsorgsfulla julkort och slår in klappar med vackert papper. Brukar jag verkligen hinna göra sådant här i lugn och ro?

Just en vecka innan jul tror jag stressen kan vara som värst, hur ska all mat hinna göras och inhandlas? Vilka klappar har jag inte köpt? En vecka går så snabbt. Att jag varit mammaledig hela december har såklart hjälpt till. Tid och åter tid har funnits. Sedan tror jag också en anledning helt enkelt har varit att jag hållit mig mycket hemma inomhus och kurat. Jag har inte varit bland folkvimlet i julhetsen, inte låtit mig påverkats. Istället har jag städat hela huset, sorterat upp små skrymslen och bunkrat upp frysen med julfika. Vet ju aldrig när lugnet infinner sig efter att barnet kommit. Så jag passar på helt enkelt. Hoppas innerligt att jag kommer att komma ihåg den här känslan av att ha tid även när jag blivit mamma. Att jag kan trösta mig när jag är som mest sliten att lugnet kommer komma tillbaka. För det gör det, det säger alla kloka äldre föräldrar som senare i livet med tindrande ögon vill ha sina barnbarn att återuppleva barnskratten (och skriken) med.

Liv på nytt. Snart ett nytt år.