Idag har jag intervjuat Jörgen Jörgensen om hans livshistoria. Jag har under en tid fått låna hans pärm där han sammanställt sitt liv från början. Han har även låtit sin pappas berättelse som aldrig blev nedskriven, ta plats – sonen Gunnar skriver och frågar den gammelfarfar han aldrig mött Kan minnen gå i arv? Jörgen skriver vackert till sin fru Aurora om det liv de fick skapa tillsammans. Från Danmark till jordbruk i Västerbotten med fem barn. Det finns så mycket olika trådar vi kan dra i, jag utmanar mig själv genom att försöka styra samtalet, det går sådär. Vill jag höra mer om hans jobbiga uppväxt i Danmark? Bondelivet? Hans svåra förhållande till sin mamma? Hans stressymptom som ledde till cykelresor runt om i världen eller hans stora gränslösa kärlek till sin fru? Jag vill höra om allt, vilket innebar alla livets skiftningar vilket är omöjligt att beskriva på 45 minuter. Vi samtalar om det gemensamma behovet av att skriva ner det man upplever. Hur han absolut tror att det varit nödvändigt för honom att sammanställa sitt liv för att kunna gå vidare med öppet hjärta. Jag tror på honom. Vem skulle jag ha varit och hur skulle jag ha mått om jag inte fått skriva av mig i dagboken?

Jag frågar Jörgen vad han har för föremål som betytt extra mycket för honom? Tavlan som han fick av hans första familj där han jobbade blev ett självklart val. Sedan Ögat från Turkiet och så klart bröllopsbruden Aurora.

Vad det blir av denna intervju längre fram vet jag inte än. Jag lägger in ljudfilen i arkivet och njuter över ännu en intervju som blivit bevarad. De orden som går runt i mig efter samtalet var det Jörgens pappa sa till honom när han flyttade till Sverige Ha respekt för alla människor men var inte rädd för någon. Det tycker jag sammanfattar Jörgen bra.