Första veckan av verklig höst. Löven yr i vinden och plötsligt kommer det snö som stannar några dagar och påminner om det som komma skall. Kylan biter tag. Det sprakar till i elementen och tjocksockarna sitter på för jämnan. Alla färger kommer fram och visar sin intensiva styrka för att i nästa vingslag, försvinna.

Det luktar förmultnad jord i varje andetag och jag tänker på allt kött som skall bli hö.

Den porlande bäcken som alltid väntar på mig.

Mina första arbetsdagar och det är mycket som ska dras i rullning. Både hjärta, kropp och knopp ska helst följa med mig på färden.

Den första snön är alltid den första snön. Speciell.

Blåbärsrisets röda eld, fortfarande vid liv. Sprakar till.