Hur vet du att du är kär? För att jag väntar.

Att tänka intensivt på vad kärlek egentligen är gör en galen. Att vara kär gör en galen. När kärleken brister blir man galen. Det har varit mycket galenskap rent känslomässigt det sista två åren. Att jag kunnat hålla ihop som mamma och byggnadsherre är för mig en gåta. Evigt tacksam.

Jag vet inte om jag kan leva utan dig men jag kan inte leva med dig. Meningen David skrev till mig i ett av våra första brev har förföljt mig. Vi har skrivit till varandra när det har känts för svårt för att prata. Kommunikation till varje pris. Trots denna omöjliga rebus att orientera sig kring. Vi vill vara i varandras liv men kan inte. Dagligen har vi pratat för att vi har ett litet barn att vara föräldrar till. Ansvaret har varit större än vad vi känner för stunden. Ibland har jag varit så frustrerad och velat fly. Hur ska jag någonsin förstå vad jag saknar annars? Knuten i bröstet, vad handlar den om? Sorgen över att inte vara en familj, över att vi inte orkade hålla ut, över att inte få närheten jag behöver. Sorgen har sina olika speglar, visar sina olika ansikten. Tårarna är jag välbekant med. Men klumpen i magen, den där stenen som inte velat luckras upp hur mycket jag än skrikit, gråtit, skrivit, pratat. Lärt mig att leva med den, omfamna och vårda det som gör ont. Smärtan har byggts upp av så många känslor. Skam och skuld hand i hand har piskat oss båda blodiga. Jag och David är väldigt olika som personer, men piskan har vi gemensamt. Slår oss själva när vi inte nått hela vägen fram. När saker inte blev som det var menat.

Familj, vänner, bekanta, alla har lagt vikt vid att det är fint att vi kan vara vänner efter separationen, för Hennings skull. Jag har intalat mig att jag får nöja mig. Att mer kan jag icke begära. Jag kommer tids nog träffa någon ny och hela kapitlet börjar om. Med en ny kärlek –

Men jag vill inte träffa någon ny. Vi gjorde aldrig slut för att kärleken tog slut. Det var andra omständigheter som tärde på oss. Gjorde oss orkeslösa att fortsätta försöka, gång på gång. Men vi har försökt ändå, fast på andra villkor. Försökt hitta nya vägar att ses och umgås. Ärligt talat förstår jag inte hur vi orkar men det är som att den längtan att mötas är stående. Hela tiden ömsesidighet om att vilja varandra det bästa. Nu har någonting förändrats mellan oss. Relationen har mognat. Med tiden har vi börjat ha roligt ihop igen och även kunnat stanna i det. Stanna i det svåra liksom i det härliga. För mig är det dom goda stunderna som varit smärtsammast. För det har känts så otroligt sorgligt. Varför tillåter vi oss inte att bara ha det såhär? Hur kan vi ta död på något som är så vackert?

Nu är vi tillsammans igen. För att vi vill och vågar försöka. Vi vet att det inte kommer vara enkelt. Att vi har mycket kvar att jobba på och kanske är vi skvatt galna? Vi är särbos och kanske ska vi inte bo under samma tak igen, vi vet inte. Men vi vet att vi älskar varandra. Det räcker gott för att försöka igen.