Hej alla därute! Kund eller vän, bekant eller okänd. Ni är alla hjärtligt inbjudna till att följa min uppstart igen. Framförallt som fotvårdare men också som människa. Bara Julia. Hon som raskt går efter den slingriga stigen i skogen av skägglav. Morgonpromenader av dimslöjor och en andningspaus på balkongen under kvällens stjärnhimmel. Inväntar natten. Vilan som ska ge en ny dag. Att se Hennings fridfulla sovande tunga kropp påminner mig om sömnens betydelse. Vi är ingenting om vi inte får vila. Andas frisk luft och låta oss själva vara ifred mellan varven.

I Oktober drar jag igång och börjar jobba i Bygdeå på Hammarhöjd. Inte heltid utan snarare deltid, till att börja med. Övergången från att ha varit hemma med Henning i 8 månader vill jag ska ske varsamt. För bådas skull.

Maila, ring eller skicka sms om du vill boka tid för dina fötter!

Som ni trogna följeslagare har märkt har jag verkligen låtit bloggen vilat denna sommar. Det var inte min avsikt till en början. Jag hade en tanke, ett foto i arkivet, en påbörjad mening. Tänkte att nu, idag när Henning sover, ikväll, imorgon, nästa vecka, månad. Tiden har runnit mig ur händerna. Jag fick till en början dåligt samvete. Måtte jag inte få tänka en enda tanke klart. Det har varit svårt. Lätt att skylla på Hennings allt högre krav på min totala uppmärksamhet. Men det är inte bara där skon klämt. Jag har inte orkat prestera. Inte mer än att göda mitt barn och vagga honom till ro. Hålla mig ovanför ytan även när dalar av tvivel uppstått. Vad är jag för slags mamma? Hur vill jag gå vidare med mitt företag? Varför har konstens påträngande behov glömts bort? Vad kräver gården av mig och vad kräver jag av gården? Allt detta. Barn, förhållande, relationer, gård och företag bör vara lustfyllt men jag har känt press. Från mig själv. Allt det vackra som jag har påbörjat här ute i Sikeå. Det har blivit mig övermäktigt. Hur ska jag gå vidare med dessa oslipade diamanter jag samlat upp i min famn? Tillåta dem slipas av vinden, havet, mina varsamma händer. Inte skynda på, inte förhasta mig. Tillit och åter tillit. Till naturens gång.

Jag har gått väldigt många promenader med barnvagnen runtom i Sikeå i sommar. Upptäckt många nya stigar. Som Jämmerdalsvägen tvärsöver från Brännstan. Jätte mysigt med bänken vid den porlande bäcken.

Henning börjar ha en egen vilja där han också vill vara med och bestämma vägen. Jag kan inte längre bara traska på med mina självklara steg. Kanske därför min blick flackar så mycket, ska jag kolla bakåt eller framåt? Stretcha ögonen i sidled. Eller bara pussa ungen min.