Det är några dagar innan valet och jag fundera över mina val i livet. Jag har aldrig varit särskilt insatt i partipolitiken, hur kommer det sig att jag är så ”opolitisk”? Är jag inte intresserad av vad som händer i världen? Är jag så upptagen av mitt eget liv att politikens makt inte skakar om mig tillräckligt för att JAG ska bli engagerad? Jag tänker ofta att jag borde lyssna mer på radio, se mer på nyheterna och ge mig in i större debatter. Det hör ju till allmänbildning. Men det är som att jag aldrig når fram.

Jag har nära till känslorna men tydliga och starka åsikter kommer sällan ur mig. Jag tvivlar och funderar, trivs bland öppna samtal med olika människor där frågorna är mer intressanta än svaren. Pratar och skriver gärna om vad meningen med livet är. Istället för att gå in i en debatt hamnar jag bland dagboksanteckningar om vad jag tyckte för några år sedan om en fråga och vad jag känner idag. Som alla människor brottas jag mellan förnuft och känsla. Vilken drivkraft ska jag ta mest hänsyn till. Oftast vinner känslan. Jag gör det som känns rätt. För jag vet att är det något jag är bra på när jag väl vågar och tar mig tid att lyssna inåt. Att följa min magkänsla. Det är sällan den drivkraften leder mig fel.

Vad är det då att vara politisk? Självklart har jag föreställningar om det. Jag har till exempel aldrig gått i en manifestation. Det tilltalar mig inte även om själva manifestationen kan stå för något jag tror på. Själva syftet att känna kraften från varandra, varför gör jag inte det? Som om allas åsikter trots att de går jämsides med mig får mig att bli avvaktande. Måste jag uttrycka och känna något så starkt och självklart? För mig är världen en enda stor djungel där jag varsamt försöker leta mig framåt. En nära vän sa nyligen till mig att hon visst tycker att jag är politisk. Jag kämpar för det jag tror på och ser också till att det blir handling av det som är mig angeläget. Jag har behov av att uttrycka mig, vill beröra andra människor. Visst, det köper jag.

Äldreomsorgen är ett ämne som alltid stått mig nära. Kanske för att min mamma jobbat på ett demensboende hela mitt liv där jag själv började sommarjobba som 16-åring. Omsorgen om de äldre, hur ska vi visa det i vårt samhälle där deras värde alltmer krymper och blir bortglömt? Svar: genom att umgås med dem. I mitt dagliga jobb träffar jag många 70-90 åringar där jag vårdar deras fötter, samtalar om livet med dem. Jag tycker det är intressant att höra vad de tycker är viktigt i livet, de som levt så oerhört mycket längre än jag. Det i sin tur hjälper mig att få perspektiv på mitt eget liv. Jag har ett pågående projekt där jag intervjuar dem och har högläsning på ett seniorboende. Kanske för att de har all tid i världen, det finns ingen press på mig att jag måste tycka si eller så utan vi kan tillsammans fundera i lugn och ro. Med dem får jag bara vara, tänka fritt. Jag önskar att fler fick ta del av den enorma tillgången.

Och visst, där finns en stor brännpunkt för mig som faktiskt är tydlig. Fast hur ska vi förändra äldreomsorgen  rent politiskt för att alla pensionärer ska få ett tryggare och värdigare liv? Det kan jag inte svara på, orkar inte sätta mig in i de enskilda frågorna. Som om jag inte förmår tänka ut lösningar utan istället bara vill göra handling av det. Själv känna att jag kan massera en änkemans fötter rörd till tårar. Det räcker för mig, att i min vardag få små stunder där jag känner att jag gjort skillnad för en annan människas välmående.

Kalla det politik eller vad du vill. Jag vet inte.