Krokimodell – att vara i kroppen

I fredags var jag krokimodell på Umeå konstskola, Umedalen. Det var två år sedan så jag var nervös. Skulle det kännas lika naturligt nu? Att ställa sig naken rakt upp och ned för en samling främmande människor är en mäktigt och sårbar situation. Hej, här är jag med hela härligheten, det är bara till att teckna varje liten beståndsdel av min kropp som ni kommer åt eller hinner med. Jag är där jag står och det finns ingen utväg. Hjärtat slår lite extra hårt för att efter några minuter falla in i ett avslappnat förhållningssätt, där min kropp får styra de olika ställningarna. Dansar mig sökande framåt. Hur vill jag stå, ligga eller sitta? Försöker lyssna på vad min kropp behöver. Jag är så fokuserad på att komma på nästa position i 30 sekunder, 5 minuter så jag hinner inte tänka på så mycket annat. Eftersom jag själv tecknat mycket kroki försöker jag sätta mig in i varje elevs vinkel och perspektiv för att variera kontrast och skugga . Det är befriande att känna hur snabbt jag kommer in i det. Allas blickar på mig och ändå är min kropp bara som ett verktyg för att öva sig i att teckna. En av de få gånger min kropp känns helt avsexualiserad och ändå stor jag naken framför både kvinnor och män. Det är en häftig upplevelse som jag verkligen skulle unna fler att få känna. Att arbeta som krokimodell handlar inte på något sätt om att jag alltid älskar min kropp och inte har ett enda komplex, som så många verkar tro. Du är så modig, hur vågar du? Är det inte obehagligt? Det skulle jag då aldrig göra! Lyllo dig som är så bekväm i din kropp. Nej, det handlar om att jag på ett aktivt sätt arbetar med min självbild genom att släppa på kontrollen. Låta andras ögon avteckna mig i olika former.

Varje tecknare har sin egen handstil och när jag sedan går runt och tittar på allas teckningar så ser jag inte mig själv utan en mängd olika kroppar som stolt visar upp sig på fredagsförmiddagens ljusa trägolv. Kanske hamnar jag i papperskorgen efteråt och det gör inget. Kroki är övning liksom det är en övning att vara krokimodell. Väldigt ansträngande eftersom du hela tiden måste fokusera. Vad ser jag? Hur känns det att vara i kroppen? Detalj som helhet. Jag vill våga vara där, därför står jag kvar.

jag kroki kopia

Publicerad den

6 reaktioner till “Krokimodell – att vara i kroppen”

  1. hej jag är en 68års manlig krokimodell som även är exhibitionist nudist naken vandrare i naturen och vid havet på sommaren. älskar bada och sola naken särskilt med erektion.såå underbart onanera utomhus i solen. det är ju ochså härligt stå på podiet helt naken inför krokigruppen ibland möter jag deras blickar ochså.kroki modelljobb är ju en sexuell grej ofta för oss modeller. även för kvinnliga modeller tror jag.

    Gilla

    Svara

  2. Himmel vad sugen jag blir på att stå krokimodell när jag läser det här!

    Det är något jag funderat över tidigare. Verkar ju vansinnigt spännande och intressant att åtminstone få prova på någon gång. Värken skulle jag kunna stå ut med, med så mycket uppmärksamhet i belöning. Svårast för mig skulle nog vara att improvisera fram en väldig massa ställningar på kort tid. Kräver både spontanitet och kreativitet.

    Men som så många andra har jag redan ett intressant och välbetalt heltidsjobb, och har knappast möjlighet rent tidsmässigt. Det verkar också väl tungt att sätta sig i bilen och köra 10 mil till närmsta studiecirkel i kroki efter jobbet.

    Du kan vara lycklig som har fått möjligheten. Bara att gratulera!

    Gilla

    Svara

  5. Hej Julia!
    Jag undrar hur du kom in på jobbet att vara krokimodell på universitet i Umeå, jag skulle själv jättegärna vilja jobba med det, och jag ska flytta dit om ett halvår, så jag tänkte höra mig för hur man går tillväga 🙂
    Jag har också erfarenhet av kroki, men bara på andra sidan ritblocket.
    Det känns som en perfekt utmaning, för att komma till ro med sig själv, och bara visa sig själv att man kan!

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar