Idag är en sådan dag då jag tänker vars jag är i livet. Att storstäda huset fungerar som en bra terapi för mig att landa, gå igenom mig själv. Det som varit och det som komma skall. Jag tittar igenom arkivet och hittar mina självporträtt från några år tillbaka. Jag ser så tydligt min tudelning. Är jag bred eller splittrad? Jag skapar rum som jag vill stiga in i, samtidigt som jag gömmer mig bakom dörrar, tyger, rosor, ljusblänk. Jag vill förstå mig själv genom att förstå andra men hur gör man? Genom att fokusera inåt lika mycket som utåt. Skärpan blir oskarp gång på gång. Blixten kommer när jag minst anar det. Kan min värld speglas i er? Krävs det kunskap för att få till ett skarpt fotografi? Vad är ett självporträtt? Handlar det i överhuvudtaget om det vi ser på ytan eller är det mer en undersökande blick in i oss själva. Ofta när jag är på platser och i vissa sinnesstämningar får jag en lust att dokumentera det jag upplever. Jag använder mig själv eftersom min kropp är mest lättillgänglig. Ingen som ifrågasätter eller tycker jag är konstig. Det är bara att testa mig fram. Se om jag kan få min inre bild att samsas med verkligheten. Hänge mig åt lusten att skapa nya bilder. Jag tycker inte man ska behöva skämmas för att man tycker om att vara med på bild. Precis som med fina kläder ser jag det som en ära och möjlighet att få bära upp så fina färger och former. Det jag tror är skadligt är att ständigt ta selfie – bilder av sig själv, aldrig låta sitt utseende bara vara. När jag fjällvandrade och inte såg mig i spegeln på tio dagar mådde jag väldigt bra, som om bilden av mig själv klarnade för varje dag. Jag gick mot ett tydligt mål med huden fuktig av regn eller svettig av solen. Att se sig själv utifrån kan vara lärorikt men jag tror det är en hårfin gräns mot att bli lite väl självmedveten. Varför ska du veta hur du ser ut i varje rörelse du gör? Kan du vara naturlig om du alltid är medveten om hur du ser ut?

”Jag är enorm. Jag innehåller mångfalder”. Vi tror så gärna att vi känner oss själva så bra. Att vi vet vad vi behöver och vilka vi är. Men hur kan vi ställa sådana krav på oss själva när vi innehåller mångfalder? Att lära känna sig själv tycker jag är lika spännande och intressant som att lära känna en ny människa. Det är en livstids äventyr. Och när relationen fördjupas kan jaget träda fram. Lite till.