Vi hade försökt att få till en fotvårdstid för dig i över en månad. Vi tänkte kombinera fotvård med att du fick komma hem till mig och se mitt nya hus. Men du var trött. Bilen var sönder. Jag var förkyld. Tiden gick och du fortsatte vara ovanligt trött. Som vi hade pratat om detta hus. Du hade i över ett år stöttat och hjälpt mig att orka ha tålamod. Jag ringde dig då och då för att fråga om råd kring tankestrategier. Vad skulle jag buda? Vad skulle jag säga till mäklaren? Vad är ett bygglov? Har kommun en karta över gården? Är det smart att köpa ett hus i min livssituation? Sådana frågor som var helt nya för mig, men du svarade med självsäkerhet efter en lång arbetslivserfarenhet inom arkitektvärlden. Jag litade på dig. Du trodde på mig.

Vi pratade inte bara om mitt drömhus. Var tredje månad när du kom till mig i Ånäset på fotvård försökte jag känna in vilken nivå du ville lägga samtalet på. Under en timmes behandling hann vi alltid prata om så mycket mer än dina fötter. Alltid när jag lite oroligt frågade hur det var med din hälsa viftade du bort frågan. Du ville prata om något roligare och intressantare så som kärlek och död. Det respekterade jag. En ömsesidig vänskap växte fram där vi pratade om varför vi är som vi är, varför många män beter sig som svin bara för att de kan, varför båda dina döttrar är kreativt produktiva och vad det är att återvända hem till sina rötter. Vi både fascinerades över hur vi med så stor åldersskillnad (ca 50 år) kunde känna oss på samma nivå i samtalen. Skulle vi blivit vänner om vi var jämngamla? Ingen aning. Det jag vet är att det är något väldigt speciellt med att få känna sig sedd och betydelsefull av någon så pass mycket äldre. En människa som själv tycker sig ha levt klart sitt liv men i mig ser så mycket liv och framtidstro. Perspektivet förändras och konturerna för vad som är viktigt blir skarpare genom en gammal människas ögon. Jag tänker allt mindre på ålder när jag dagligen i mitt arbete träffar äldre människor. Dom påminner mig om livets betydelse snarare än om dödens. Det som är riktigt sorgligt är att i och med att jag blivit vän med så många 80-90 åringar också har förlorar många vänner och fler kommer det att bli. Men sedan tänker jag på vad relationer mellan generationer egentligen gör med oss. En människa som möter en människa och vi blir lite större, lite mer. Vi utvecklas oavsett vilken ålder vi besitter.

Det blev aldrig av att du hann  komma hem till mitt hus som vi pratat så mycket om. Du lät alltmer skör på rösten och det knöt sig i magen. Sista livstecknet var när du trött berättade för mig att du låg på sjukhuset. Några dagar senare fick jag höra av din dotter att du avlidit. Idag vet jag om att din närmaste släkt har en minnesstund för dig i Flarken. Jag kan tänka mig att stunden inrymmer både skratt och gråt. Hemma hos dig där vi senast träffades. Du i dina solbrillor och med fötterna i fotbad på verandan en varm sensommarkväll när Flarkens åkrar fortfarande skimrade i guld. Vi var glada när jag ivrigt berättade om mitt nyköpta hus. Jag sörjer genom att tänka på det ljusa minnet. Tack för att jag fick lära känna dig, Leif Berggren.

Skrynklig och långsam

det tar tid att förstå allt

men därunder

alla skikt av historier som du går och bär på

vem har tagit i dörrhandtaget?

vilka barn har lärt sig att gå på det här golvet?

känner du lukten av trä?

spikarna som för länge sedan blivit rostiga

vilka skratt har klingat av här?

danser i hemlighet eller sånger i högan sky

alla gräl som ekat långt in i natten

hur många vargtimmar har stirrat upp i detta tak?

nästan alla hus bär på en själ

alla människor har själ

allt som är gammalt har någon gång varit nytt

skapats för att vara rejält och hållbart

för att hålla i minst 100 år

snickarglädjen börjar dock avta

manglade lakan blir alltmer sällsynta

har vi förmågan att förstå vår storhet?

fortsätta sträva långsiktigt

dra dina penseldrag med omsorg